Dagar då man tycker synd om sig själv över att vara fånge i en kropp som inte tål ett jävla skit. Över att ha en beroendehjärna med cravings som bara skriker efter socker och hela livet känns så tungt att bära att man bara vill ge upp. Vräka i sig den där chokladen som om det inte fanns någon morgondag. Tycka att det är värt det att totalförstöra allt man byggt upp för att få synda bara idag.
Har man varit sockerfri en tid är det ett sådant totalt nederlag att faila, även om det bara är en gång. Det blir lätt 3, 5 10 gånger. Veckor, månader, ingen vet. Men man vet innerst inne att det är illa, och man blir rädd. Rädd för vad som komma skall. Rädd för vad man är kapabel till.
Jag har upptäckt en sak. Det är just den rädslan som gör att det är så svårt att resa sig, kanske inte sockret i sig. Det handlar mycket om att sluta straffa sig själv. Sluta klandra, hata och tycka synd om sig själv. Det är först då man kan resa mig efter ett återfall. Såklart ska man till varje pris försöka att inte äta socker. Vi vet ju alla hur dåligt man mår när man syndat och att vi aldrig kan ha en normal relation till sockret. Men om, om skadan är skedd, straffa inte dig själv, du är beroende och socker är din drog. Sånt händer och hela världen kommer inte att rasa samman även om det känns så. Ta några djupa andedag, känn efter hur det känns i kroppen, i hjärnan. Försök stanna upp och fokusera bara på den här dagen. Att klara bara den här dagen utan socker. Du kommer att klara det och när det gått en dag som sockerfri, kommer det där återfallet redan kännas långt borta. Då tar vi nästa dag, och nästa. En dag i taget.
Fler superbra tips om hur du tacklar cravings från Camilla på Nosugaradded HÄR
